Vansbrosimningen Historien om Vansbrosimningen 2002

Resultat:

Tid:

Placering:

Antal fullföljande: 2775

Relativ placering: (Plac/Antal)

Fredrik Tillström

01:10:15

1905

69

Daniel Andersson

01:10:15

1905

69

Antal tränade km:

Fredrik Tillström ca 10-15 km
Daniel Andersson ca 10-15 km
TRÄNINGEN

Här kommer en snabb sammanfattning av Vansbrosimmningen. En utförligare berättelse kommer när jag har tid...

"Innomhusträning"

Vi började försäsongsträna på Fjärran Höjder badet, i både inom- och utomhusbassängen. Vi upptäckte snabbt att vi simmade som stenar och fick kalla in experthjälp. Det fick bli Göran (? reservation då jag börjar bli senil) som gjorde sitt ex-jobb på Sensys, Daniels och Fredriks arbetsplats. Han fick oss på rätt spår med fina tekniktips och goda råd. tack Göran. Vi kom ganska snabbt fram till att med våran mycket undermånliga teknik så var bröstsim att föredra framför crawl. Lugnare, lättare och väldigt många mindre kallsupar!

"Utomhusträning"

Vi var starkt uppskrämda av skräckhistorier om permafrost och driv-is i ån (eller åarna) som Vansbrosimningen simmas i så det var våtdräkt som gällde. En våtdräkt måste man provsimma för att man ska känna hur det känns. Och lite verklighetsnära träning har ju aldrig skadat, så vi kom överens om att det var dags att pröva våra "fenor" utomhus. Vi är av naturen lata så vi tog första bästa (läs närmsta) vattendrag - Gavleån. Det är inte ofta man får se två snygga karlar småspringandes i centrum iklädd våtdräkt och likt ankor sökandes efter bästa ställe att hoppa i en å. Men detta var en lyckad träning. Vi fick känna på hur det var at simma i kraftig ström, både uppåt och neråt. Och det är inte ofta Gävleborna börjar spontanprata och glatt heja på en. Men det gör de när man simmar i Gavleån.
Rekommenderas starkt!

UPPLADDNINGEN

Denna gång var det inga konstigheter. Visa av erfarenhet var det det vanliga pastaköret som gällde. Det enda orosmomentet var att vi knappt kom fram till Vansbro pga. all trafik. Skärpning Vansbro!

LOPPET

Så stod vi där, ombytta, barfota och klara. Då inser vi att vi har missat två detaljer. Dels fanns inget att dricka när man kommit in i startfållan. Det skulle ha varit gott. Det var bara att bita ihop och vänta till man kom i plasket så att man kunde ta sig en smygsipp. Det andra vi hade missat var fettet, det man smörjer in sig med alltså. Som tur var hittade vi en begagnad burk som låg slängd med lite fett kvar i det. Vi skulle ju ändå duscha och bada!

Vi simmade ut lugnt och stilla, drogs inte in i några onödiga hets spurtar. Det gick bra och förhållandevis snabbt. Det kändes tryggt och bra med alla säkerhetsbåtar kring kanterna. Det var ganska behagligt och rogivande att simma, särskillt som man visste att målet med ett och ett halvt års träning var nära.

"Kallduch"

Det enda dramatiska som hände under loppet, förutom att vissa deltagare fick plockas upp i båtarna, var kallduchen som kom när man gör den enda svängen i loppet. Det är när man går från ån som går medströms till ån som går motströms. Den måste ha sitt ursprung i Pajala eller något för den var inte varm och skön. Men det gick och målet närmade sig i rask takt. Själva simningen motströms, också en "innan-loppet-skräckhistoria" var inga problem alls så länge man höll sig intill kanten på ån. Då var det som att simma i stillastående vatten.

"Målgång"

Så var det där. Den länge efterlängtade hägringen, målet! Själva målgången bestod av en svagt uppsluttande ramp som ledde upp på en brygga. Nemas problemas tänkte man i sitt lyckorus när man skulle upp och stolt posera för kamerorna. Men det var lite problemas, det gick inte att stanna, kroppen fortsatte framåt och ville inte alls stanna. Mycket skum känsla som närmast kan beskriva med löpbandsfenomenet. Då det känns som om man fortsätter att springa fast man har klivit av. Men till slut fick vi stopp på oss själva och vi kunde posera för den samlade pressen (tävlingsfotografen). Nu hade vi gjort det! Nu var vi i mål!

BELÖNINGEN

Efter visst snurrande och letande efter kläder och föräldrar så kunde vi nöjt sätta på oss våra "klassiker"-kepsar som inhandlats långt tidigare men aldrig burits förens nu! Akompanjerad av blommor och presenter bland nära och kära så var det en fenomenal avslutning på ett långt och händelserikt äventyr. Vi har genomfört något vi kan vara stolta över, något som vi kan se tillbaka på och njuta av. Vi har lärt känna våra kroppar och vi har definitivt bevisat att det man inte har i benen får man ha i huvudet (för att vända på ett kännt ordspråk). Med en vilja av stål och ett starkt psyke som gränsar till schizofreni så kan man övervinna det mesta. Eller som Jonte och Freddy skulle ha sagt;
"Det är bara att bita ihop!"